ditochhit

Så har vi sålt lägenhten då... det känns jättebra men samtidgt lite vemodigt.
Det är här vi har levt livet under många många år tillsammans, först två och nu tre. Den är liten, mysigt och alldeles perfekt men den börjar bli lite trång, för den där tredje personen börjar ta sitt ytrymme och det med råge :-)
Och vi är ju redo för huset, men samtidgt känns det väldigt stort och lite skrämande - ungefär som när jag var gravid och inte alls visste vad en liten bebis egentligen innebar.

Men så är det väl ofta när man känner att det är stora saker som sker i en liv, det är med skräckblandad förtjusning man  möter dom. Det som är tryggt, är just tryggt, invant och bekvämt men samtidgt ger det inte tillbaks så mycket längre och det är då man måset hitta nya utmaningar.
Nu kanske någon tänker att vadå, hon talar om ett hus som om det vore värsta äventyret - och ja, för mig är det det! Det är mitt och J:s hus, det är vårat lån (hjälp, har vi lånat så mycket pengar??!! Galet...), det är vår utmaning, det är vårat äventyr!

Tänk att man alltid lever i framtiden.. är inte det lustigt, när man så ofta talar om att leva för dagen. Men man är ju alltid där, i nästa dag, i nästa vecka, nästa månad - med en agende som talar om vad som sker för en.

Oj, nu blev jag visst djup. Måste vara för att jag skriver på kvällen istället för tidig morgon, då har inte min hjärna hunnit vakna till än utan då bara skriver jag rakt av utan att tänka så mycket.

Ska inta soffan nu, är gräsänka ikväll då J träffar en kompis för bastu och öl.
Kram